Igår hade jag en sån grym välbehövlig sovmorgon. För att sen ha energi till att packa träningsryggsäcken och bege mej till bruks och träna mina gyllene. Det var ett enormt ojämnt pass för mina kära individer, ska man använda få ord så är det:
Engla = svindyr, Pärla i passivitet = asbillig, Tikka = löpknäpp
Lite är frågan vem som fick tränas mest och det var nog jag och mitt tålamod för att inte komma hem 2 hundar fattigare.
Jag vet inte riktigt vad som hände med Engla men hon bara glänste, även i passiviteten när de andra jobbade. Det var så enormt kul att se henne och hur hon utvecklas hela tiden. Ställande under gång var ett moment som jag skulle kunna gå och plocka en 10:a på utan mer träning om hon skulle sätta det som igår. Shit så bra det gick och även fria följet var toppen, hon söker sej närmre och närmer och har fokus som bara den. Hon fick guldstjärnan!!!
Lilla Meatball hon gapade oavbrutet under passiviteten det hjälpte inte vad jag än tog mej till. Skällande är verkligen något som kan stressa ihjäl mej. Men jag samlade mej, för jag har faktiskt fler hundar som behöver tränas och då är det dom jag ska lägga fokus på när det är deras tur. Men kanske fattade hon, eller kommer att fatta eftersom dom andra bjuder på motsatt beteende och får då också ett annat bemötade av mej. Det händer mycket i hennes lilla huvud det märks verkligen. För sen när man väl jobbar med henne är det världens lyckligaste valp som är så samarbetsvillig och älskvärd så man skulle inte ge bort henne för allt i hela världen. Så det är verkligen mycket att tänka på och klura på varför och hur de agerar och i vilka situatioer. Sen är det mycket som sker i hennes individutveckling och vilken personlighet hon kommer att bli. Även om vilja och energi finns i massa är det en enormt lycklig valp som älskar närhet och uppmärksamhet. Hennes kropp växer något enormt just nu, benen är ju inte med någonstans och huvudet är en del och svansen den går per automatik, så det är inte lätta att leva i Pärlas huvud och xxl kostym just nu ;)
Tikka hade hjärnsläppet totalt igår, herregud sitt på rumpan var ju ett projekt i sej och framförallt om det innebar att jag kanske skulle gå ett steg ifrån henne. Sen nos i backen och bara fara runt och så är hon till vardags mest hela tiden just nu. Så jag har nog aldrig önskat att en hund ska börja löpa så mycket som jag gör just nu med henne. Det blev en del tänka träning för henne med stilla tassar för att sen belönas med spring. Hon är så sjukt rolig och knäpp den hunden så att inte älska henne går bara inte även om jag hade kunnat använda mej att dubbelhäftande tejp igår för att få henne och fatta ;)
För att göra all denna träning lite extra rolig så inser jag idag att Englas klo som hon skadade i vintras såg väldigt konstig ut och tro faaann det ja. När vetrinär helvetet har missat lite delar att ta bort och sen RÅKAT glömt att röntga klobenet när vi kom in och den stod rakt ut i 90graders vinkel, så är det kanske inte så konstigt att den inte växt som den ska ELLER?? Inflamation i klo såg jag ju själv och kände av värmen, så iväg för att inviga vetrinären i Vallentuna. Där det ganska fort konstateras att Engla har sedan ca 3 månader tillbaka gått med en fraktur på sporrens kloben!!!!!!
Ja och då ni som känner mej väl eller ytligt kan nog ungefär tänka er hur glad jag är på denna lilla extremt komepenta vetrinär som missat detta. Så imorgon bitti när jag får tag i henne kommer jag försöka för allt i världen att samla mej och vänligt men bestämt tala om vad som kommer att hända och vad hon kommer att få ersätta. Jag ska börja dagen med sisådär 10 tabletter valium för att genomföra detta samtal utan att skrika och blanda in oviktiga saker. Sen om hon inte förstår så kommer jag se till att hon gör det för detta är INTE OKEJ!!!!
Dock fick deras stackars djursjukvårdare ta första smällen idag när jag fick tag i henne. Men som tur är känner hon mej ganska väl vi det här laget och förstod min frustration. Synd bara att det ska behöva bli såhär. Engla är ändå en växande hund och gå med en fraktur är inte allt för bra. Ibland är det inte alltid bra att ha tåliga hundar som inte rör en min, så ibland önskar man att dom kunde skrika så jag ser vad det är för fel. Men jag tänker bara på lilla Lykka som in i det sista be ihop och hängde med på allt. Det var verkligen bara dom 3 sista veckorna typ som hon började tackla av, och sen på Strömsholm när de gick igenom henne. Då kom smärtan fram och ytan gick itu =(
Mitt i allt detta har även jag blivit sjuk och fått tillbaka min svullna hals och värken i öronen och hela kroppen. Så just nu väger jag mellan ett gäng panodil och jobb i morgon eller läkare och vara hemma o vara sjuk. Svårt val när man har arbetsmoral och samtidigt egentligen vett att veta när ens kropp skriker stopp eller kommer göra ganska snart om jag inte lyssnar. Tål att tänkas på men nu ska jag i säng om inte annat..
KRAM & GODNATT
