Imorgon är det en stor dag för både mej och min Engla, hon ska börja på dagis. Kan säga att det är med blandade känslor som jag har fattat det beslutet, men jag känner att jag har inte något val längre. Sen Engla blev ensam här hemma så fungerar inte dagarna lika bra som innan. Hon har aldrig varit van att vara själv hemma utan har alltid haft sällskap, men så ser inte vardagen ut längre och då får matte svälja sin oro och stolhet och göra det som är bäst för Engla. Jag känner att allt jag har byggt upp med denna lilla tjej vill jag inte förstöra genom att hon måste vara själv om dagarna. Stressen kommer och är hon stressad om dagarna blir inte eftermiddagarna och kvällarna roliga heller så jag känner att vi ska testa denna variant och se hur det fungerar för henne.
Jag vet att jag lätt kan lösa problemet genom att skaffa mej en hund till men det är ju bara lösningen här och nu. Jag känner att det är lite så jag alltid har tänkt innan men denna gång är jag mer rädd om Engla och vill att hon ska bli en stark och trygg individ i sej själv innan en annan hund flyttar in här igen. Så jag har lagt upp en strategi om ensamhetsträningen och hoppas på att vi hittar tillbaka även på den punkten i vårt liv. Jag är egentligen inte speciellt orolig för det men känner att ju längre och ju mer stress hon får bygga upp ju svårare kommer det att bli att få träningen att fungera. Sen gör ju inte medicineringen det lättare att ha henne själv för kortisonet ger henne både ökad törst och att hon blir kissnödig mycket oftare så det ger ju henne också en stress. Så för att få behålla min lugna och icke stressade hund så testar vi hunddagis.....
Jag vet att jag lätt kan lösa problemet genom att skaffa mej en hund till men det är ju bara lösningen här och nu. Jag känner att det är lite så jag alltid har tänkt innan men denna gång är jag mer rädd om Engla och vill att hon ska bli en stark och trygg individ i sej själv innan en annan hund flyttar in här igen. Så jag har lagt upp en strategi om ensamhetsträningen och hoppas på att vi hittar tillbaka även på den punkten i vårt liv. Jag är egentligen inte speciellt orolig för det men känner att ju längre och ju mer stress hon får bygga upp ju svårare kommer det att bli att få träningen att fungera. Sen gör ju inte medicineringen det lättare att ha henne själv för kortisonet ger henne både ökad törst och att hon blir kissnödig mycket oftare så det ger ju henne också en stress. Så för att få behålla min lugna och icke stressade hund så testar vi hunddagis.....
Dock känner jag hur "hönsig" jag har blivit nu när det är bara vi två. Jag vill helst ha henne inlindad i bomull med mej hela tiden så inget kan hända som jag inte vet om, men riktigt så fungerar inte världen när man lever själv i en ny stad. Men det är jobbigt, jag skulle helst vilja ringa 17ggr imorgon och fråga hur det går och om hon fungerar med de andra. Jag vet ju att hon tyckte det var helt okej när vi var och hälsade på så oron sitter mest i mitt huvud och att jag ska vänja mej vid något som aldrig innan har varit ett alternativ i min värld. När jag märker hur jag beteer mej med Engla så vill jag inte ens tänka på hur det kommer att bli när jag ska lämna ett barn på förskola. Det kommer ju bara inte gå, även att jag tycker att barn ska vistas i den miljön under rimlig tid så känner jag ändå att max 5h om dagen är mer än mest, hahaha. Men det är ett senare problem som jag inte vill tänka på i dagsläget, nu ska jag först hantera att lilla Engla ska börja på dagis och se hur det går, och det ska gå BRA!
Ibland är man knäpp men jag är ju bara rädd om det jag har kvar.....
